Erfarenhet?

Har under en tid brottats med företeelser och begrepp kring erfarenhet och effektivitet. Drabbas understundom av uttryck som att den eller den individen är ”duktig”. Vill minnas att Goebbles med flera också var duktiga, men inom områden som de flesta andra inte bejakade. Duktig kan således vara relativt. Lyssnade nyligen till ett seminarium kring läget i Mellanöstern. Inleddes av en FHS-forskare och följdes av två mycket erfarna individer. En diplomat och en jurist. FHS-representanten kanske var just ”duktig” men redovisade i huvudsak (via Overhead, givetvis), information som media redan har publicerat. Avsevärt mer intressant blev det då de två följande talarna (utan Overhead) redogjorde för sina erfarenheter och syn på tingens ordning. I det nyligen avhandlade debaclet med relationen till Saudiarabien, har just hanteringen tagits över av erfarna individer. Och–erfarenhet i detta och liknande fall är inte att ha innehaft position i Bryssel eller New York.

Kan dra en parallell. De flesta känner till vad en spade är och vad den vanligtvis används till. Dock är det sparsamt med individer som verkligen kan gräva. Antag att det skall grävas ett dike och att det inte är möjligt för en grävmaskin att träda in på banan. Att nu enbart nyttja en spade vet de erfarna inte räcker till. Det behövs även andra verktyg, likt spett, korp, fyllhacka m.m. Plus att kommer att kosta en hel del svett, samt ett möjligt behov av att transportera bort de massor som grävts upp.

Min poäng är att vi idag har drabbats av just de ”duktiga” i de operativa sammanhangen, genom akademiseringen av myndigheter och departement. Således av individer som sett en spade på bild men aldrig hållit i den samt har ingen aning om förekomsten av övriga lämpliga verktyg. I dikesexemplet inte heller har förmågan att inse ett behov av att transportera bort något och vart.

Erfarenhetsåterföring, tillsättningar, skolor och utbildning.

Saknar fortfarande erfarenheter från kärnkraftshaveriet i Fukushima, Japan, 2011. Då avses de operativa insatserna som Brandkåren kom att genomföra. Hur det hela utvecklade sig med mindre lyckade insatser (?) initialt till de som till slut blev det operativa uppträdandet.

Det har, mig veterligt, producerats underlag för åtminstone tre rapporter. SSM och Socialstyrelsen har studerat sina områden och cirka ett och ett halvt år efter haveriet genomförde MSB en studie (-resa?). Det material som rimligtvis borde finnas till hands efter så här lång tid lyser fortfarande med sin frånvaro. Ett enträget sökande och efterfrågande har ännu för min del inte resulterat i något användbart underlag. Nyttjande av sökord på MSBs hemsida har varit resultatlöst. Måhända finns det begränsningar i min personliga fantasi kring sökord.

Vad jag  dock har funnit är en power point presentation, framtagen av Länsstyrelsen i Kalmar län, som uppenbarligen i någon kapacitet varit representerad. Däremot utan matnyttig information för Brandkåren.

Står jag ensam och ropar i öknen eller finns andra och kanske liknande erfarenheter av MSBs tillkortakommande?

Kanske/kanske inte.

I dagarna har det sänts ett brev till inrikesministern kring sakernas tillstånd, avseende utbildning och framförallt vidareutbildning. Avsändare är ett större antal chefer från Brandkårer över hela Sverige. Man ifrågasätter MSBs tolkning av sitt uppdrag. Ett liknande brev tillsändes GD, MSB för några år sedan (2011), då signerat av ett antal chefer, men med mer regional förankring kring Stockholmsområdet.

Kan vi räkna med en förbättring? Svårt att tro det, då efter det sistnämnda brevet ”hamnade” en av dessa chefer vid MSB. Det rörde sig knappast, vid det tillfället om s.k. head hunting baserat på analyserat behov, utan snarare en mjuk kudde att landa på, då denne snabbt skilts från sitt tidigare uppdrag. Ett uttryck som börjat göra sig gällande och kanske även betecknande för myndigheten är utläsandet av MSB som ”Myndigheten för Sparkade Brandbefäl”.

Kunde vara till nytta för Brandkåren, men utfallet har inte talat i den riktningen.

För några år sedan, i samspråk med en anställd vid myndigheten som vikarierade på en viktig post och om denna var intresserad av att fortsätta med ett ordinarie uppdrag? Nej, men det fanns ett antal goda namn som sökt tjänsten. Gott! Det har varit en bristvara. När sedan namnet offentliggjordes, ökade frågetecknen: Hade de ”goda namnen” dragit tillbaka sina ansökningar?

Det finns ytterligare ett varningstecken i tiden, kring möjligheten att nå en förbättring inom området. Skogbranden, sommaren 2014, i Västmanland har blivit föremål för ett antal genomlysningar. Inrikesministern har nu aviserat att han skall ta tag i spörsmålet. Faran är då återigen att de som idag är del av problemet, förväntas skapa och verka nydanande.

Historien talar inte för detta.

Hans Björnström

 

De tre, sedermera fyra principerna

Jag vet inte när de tre grundprinciperna formulerades, då avseende år, dag/datum, men vill nog anse att bäst-före-datum torde ha passerats.

Det militära försvaret såväl som det civila kom att avvecklas, i mitt tycke tämligen huvudlöst, efter östblocket imploderat. Innan dess hade en viss överflyttning av ansvar skett från civilförsvaret till fredsräddningstjänsten (Brandkåren). Men i samband med inledningen av 1990-talet har det mest liknat ett fritt fall.

Efter en tid myntades då de tre principerna. Ett bra sätt för centrala myndigheter och departement att luta sig mot i planeringsstadiet, men även då det börjar osa hett inom något område.

  • Ansvarsprincipen

Den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden ska ha det också under en krissituation.

Kommentar: Förvisso, låter väl bra, men hur blir utfallet, sett över den myriad av kommuner (290st) som täcker landet. Tidigare fanns det tillgång till en organisation som var utrustad och övad för att verka vid svåra samhällsprövningar. De större ledningsorganisationerna hade skrotats och man tillhandahöll statsbidrag för att bygga nya ledningscentraler vid kommunerna. Ofta integrerad eller i anslutning till en brandstation. Att sedan kommunens storlek kanske inte alltid korresponderade med det faktiska behovet, glömdes bort eller negligerades.

  • Likhetsprincipen

Under en kris ska verksamheten fungera på liknande sätt som vid normala förhållanden – så långt det är möjligt. Verksamheten ska också, om det är möjligt, skötas på samma plats som under normala förhållanden. Se ovan kommentar.

  • Närhetsprincipen

Med närhetsprincipen menas att en kris ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast berörda och ansvariga. Först om de lokala resurserna inte räcker till blir det aktuellt med regionala och statliga insatser.

Kommentar. Här börjar det nu slira. Ett exempel från verkligheten: Snösmältning kan vi med visst fog hävda sker varje år. Visserligen med olika volymer av tillskott av rinnande vatten som hamnar i vattendragen. Dessa årligen återkommande översvämningar kan till viss del byggas bort och det går (gick?) att söka statsbidrag, hos MSB, med upp till 50% kostnads-täckning. En mindre kommun hade sökt detta bidrag, men fått avslag. Motivering, att det var ringa värde som skulle skyddas. Allting är ju relativt och för denna kommunen kan det ha rört sig om stora värden. En speciellt svår snösmältningsvår i anslutning till avslaget, önskade kommunen hjälp med fördämningsmateriel från MSBs nationella förråd. Avslag! Ett motiv var att ”det smälter snö i hela landet”. En milt sagt absurd diskussion dök även upp kring vad utrustningen skulle kallas. Fördämning, barriär eller annat. Pekar nog mot att det finns för många utan erfarenhet som sitter i beslutande ställning. Och angående snösmältning så förekommer det sällan att det börjar töa samtidigt i Smygehuk och Karesuando. Mao flytta utrustningen norrut under våren. Till slut dök det trots allt upp en container med utrustning.

Nu närmar vi oss nästa problem. Förutsätter att vi inte kan ha regionala och centrala förstärkningsresurser stående för att samtidigt täcka allas eventuella behov. Hur långt skall den enskilda kommunen gå i sin egen beredskapshållning och var träder från regional och central nivå in i det övergripande samhällsansvaret? Vissa händelser har redan definierats som statlig räddningstjänst, likt kärnenergiolyckor. Men i övriga frågor? Vem skall prioritera? Skall den ha som skriker, högst, först eller hävdar högre värde?

Därmed inspel för den fjärde Principen:

  • Avståndsprincipen

Håll frågan så långt ifrån myndigheten som möjligt.

Förklaringen till denna princip finns naturligtvis inte att tillgå, då den ännu så länge inte är formulerad öppet och därmed officiell. Vad ligger då bakom? Det intressanta är att den verkar ha uppstått simultant över riket. Från lokala Brandkårers upplevelse av brister i engagemang och aktivitet från centrala myndigheter, i synnerhet MSB. Men, även ”empiriskt” från andra samhällsaktörer utan direkt koppling till just Brandkårens verklighet. Bl.a. har man kunnat notera attityd och beteendet från MSB-företrädare vid seminarier, kurser o.dyl. som gett underlag för förtydligande genom framtagande av ytterligare en princip, den fjärde.

Hans Björnström

Anorektisk Räddningstjänst

Över tid har den kommunala Räddningstjänsten, Brandkåren, varit utsatt för reducering sett till numerär. Förvisso har tekniska landvinningar inom en del områden ökat effektiviteten. Har nämnt detta tidigare i samband med fördelning av kostnader i samband med utbildning, inköp, drift och utveckling.

Det hela innebär, kanske lite hårddraget, en minskad säkerhet för samhällsmedborgarna. De tidigare tämligen stora styrkorna, kanske inte med internationella mått mätt, har över tid kommit att skäras ned. Ofta med bakgrund i budgethanteringen i respektive kommun, eller som numera i en del fall i formen av förbund där ett antal kommuner slutit sig samman kring en gemensam Brandkår.

Hur som helst. Kapaciteten att hantera uppkomna händelser förbättras ju knappast av att färre brandmän skall rycka ut till en skadeplats. Förstärkningsrutiner, med tillskyndande styrkor från andra stationer, i all ära, men avgörandet kring utfall kan kopplas till möjligheten att hantera händelsen från framkomst. Har dessutom förstärkningarna en framkörningstid, kan i somliga fall dessa inte kunna kategoriseras som förstärkningar, utan mer i form av avlösning. Mao med marginell förstärkningseffekt.

En liten handledning inför avslutande frågeställning: Man talar ofta i termer av 1+2, 1+3, 1+4 osv. Där 1 representeras av en ledande funktion och 2 (3 eller 4 osv.) den övriga bemanningen med Brandmän i styrkan.

Inom många kommuner idag utgörs numerären av 1+4, som förvisso räcker till för en singelolycka i trafiken. Även en enklare livräddande och släckande insats med rökdykare vid brand i mindre hus eller en lägenhet, täcker denna numerär behovet. Sedan blir det lätt kort om Brandmän.

Inskränkningar, av olika anledningar, i kommunernas budgetar har stundtals inneburit krav på besparingar inom Brandkåren. En kostnadsdrivande faktor är personal. Lätt då att ta bort en Brandman i styrkan. Stort utfall på budgeten då i stort sett en Brandmans lönekostnad, sociala avgifter m.m. skall multipliceras med åtminstone 5 för en heltidskår med dygnet runt bemanning.

Kommunen bestämmer ju själv sin nivå på Brandkårens kapacitet. Förvisso finns ett instrument att ta hänsyn till och det är Länsstyrelsen, men återkommer till detta längre fram. Nu infinner sig frågan om hur hanteras detta om neddragningen ifrågasätts och det reses protester?

Jo, man vänder sig till Länsstyrelsen. Denna har sällan tillräcklig kunskap och vänder sig då till den centrala myndigheten (MSB) för stöd. Ur denna process kan endast rekommendationer uttalas och drivs ärendet vidare landar det på regeringens bord. Denna kan, trots det kommunala självstyret, i någon form beordra kommunen att göra si eller så.

Jag har varit nyfiken på hur den regionala nivån samt den centrala egentligen resonerar i dessa sammanhang och fick tillfället att ställa frågan i samband med en konferens. Avslutande dag med en panel och frågestund, bestod denna bland annat av representanter från Försvarsdepartementet, MSB och Länsstyrelse.

Följande inom citat-tecken är ur minnet, men till sitt innehåll, helhet och sammanhang korrekt återgivna.

”Ok, hur gör ni då ni får ett nedskärningsärende på ert bord?” Lite inledande tystnad följt av att MSB-representanten tog till orda. ”Jo, vi ser hur kringliggande, jämförbara kårer är bemannade.”

Svaret gjorde mig inte särskilt tillfredsställd. Mao har redan grannkommunerna slunkit igenom med en neddragning är det fritt fram för nästa!

Följdfrågan blev då: ”Hur långt ned i numerär kan de tänka sig att acceptera? 1 minus 2? Eller är botten nådd och i så fall vilken botten?” ”Jo, vi kanske har nått undre gränsen”.

Jag saknar således en myndighet med förmåga uttryckt i kunskap och muskler att agera. Detta i det administrativa myndighetsutövandet men även inom det operativa området då olyckor expanderar utöver regional nivå. För att inte glömma bort utvecklings- och utbildningsområdet. Just vår verklighet med 290 kommuner, s.k. självstyre, samhällets samlade säkerhet m.m. borde tala för en profilerad myndighet som kan mer än att prestera en mängd ”vad” och nära nog total avsaknad av ”hur”.

Erfarenhetsåterföring: Kärnkraftsberedskapen?

Det finns ju en avdelning/enhet vid MSB som skall hantera de operativa erfarenheterna från händelser och insatser, nationellt och internationellt. Tidigt kom de internationella händelserna mest karaktäriserats av en intern reseklubb (hos Räddningsverket) och rapporterna stundtals lika användbara som den mediarapportering vi nåddes av i samband med händelsen. Dessutom presenterades medias bild innan gruppen hade rest iväg!

Vid tiden för haveriet i kärnkraftverket Fukushima, Japan, innehade jag uppdraget som Räddningschef i en kommun där ett kärnkraftverk är beläget. Den kommunala styrkan innefattade även en station finansierad av kärnkraftverket med huvudsakligen inriktning mot räddningstjänst vid verket.

Haveriet i Japan och dess omfattning började efter något dygn stå klart för oss här på andra sidan klotet. Vi hade dessutom en månad tidigare varit med om en större övning kring kärnkraftshaveri (SAMÖ/KKÖ 2011). Jag kontaktade MSB och föreslog en observatörsinsats. Hade jag haft professionell/personlig kontakt med kollegor i och kring Fukushima, hade jag inte vänt mig till MSB. Föreslagen lösning blev då istället att svensk myndighet via svenska UD kontaktar japanska UD som i sin tur kontaktar relevant japansk myndighet och därmed möjliggöra en observatörsinsats. Responsen var väl inte så lysande från MSB då jag under därpå följande dag sökte information kring hur ärendet behandlas. Telefonkontakterna inleddes av de två handläggare och den chef som jag kopplades fram till med att: Jasså, det är du som vill åka till Japan? Svar: Nej, jag skall inte åka till Japan men någon eller några från den organisation jag leder bör ta sig dit. Till slut fick jag ett dokument som kunde nyttjas som mall för en formell ansökan om observatörsinsats.

Sagt och gjort, en ansökan skrevs och skickades till MSB. Sedan blev det tyst. Ingen återkoppling, men framförallt inget svar då jag sökte via telefon eller e-post. Till slut tröttnade jag och vände mig direkt till japanska ambassaden i Stockholm. Jag kom att samtala med tekniska attachén i en timme som resulterade i att han ansåg att mitt behov och önskan var legitim, men att händelsen var så känslig i Japan. Givetvis skulle de senare ta emot mig. Samtidigt uppmanandes jag att kontakta hans motsvarighet vid svenska ambassaden i Tokyo. Ett drygt dygn senare fick jag ett telefonsamtal från Tokyo. Man var på ambassaden frågande inför varför inte MSB hade hört av sig. SSM och Socialstyrelsen hade gjort det.

Parallellt ställde jag frågan till då pensionerade veteraner i branschen, om min önskan på något sätt är irrelevant. Svar: Nej, men att inte lämna plats för någon/några representanter från din organisation torde kunna kategoriseras som gravt tjänstefel.

Jag kontaktade senare GD, Socialstyrelsen som berättade vad de hade studerat och vi kom fram till att den rapporten inte innehöll någon av de delar som en räddningstjänst var intresserad av för sitt operativa uppdrag i samband med ett haveri.

Tiden gick, vi är nu inne i året efter haveriet, ytterligare påstötningar från min sida var resultatlösa. Samtidigt började jag få information om att MSB planerar för sammansättning av en grupp som skulle ta sig till Japan. Jag påminde om det behov jag tidigare framfört. Tystnad.

Sommaren 2012, skriver jag ett brev till GD, MSB och framför min frustration. Får kontakt med en chefsperson där jag namnger en individ från min organisation som bör beredas möjlighet att följa med till Japan. Tystnad. Får sedan höra att gruppen åkt.

Hallå !! ??

Hans Björnström

Dialog Sverige- Finland, försvarspolitisk utmaning

Jag deltog i seminariet ”Framtiden för det svensk-finska försvarspolitiska samarbetet” som arrangerades av Folk och Försvar i samarbete med Finlandsinstitutet ikväll i Sibeliussalen.

Inledningen av direktören för Finlandsinstitutet, Anders Eriksson och Generalsekreteraren vid Folk och Försvar, Lena Bartholdson var mer att betrakta som en formell inledning men sedan tog det mer intressanta vid.

Carl Haglund, Finlands Försvarsminister i Finland fortsatte, och påpekade att starten på detta arbete skedde i samband med den årliga konferensen i Sälen, för cirka en månad sedan och med tanke på den relativa korta tidsrymden mellan då och dagens datum har mycket hunnit hända i arbetet med den rapport som nu ligger framme. Försvarsgrenscheferna, för Finlands marinen, Kari Takanen, och för det svenska flygvapnet, Micael Bydén, redogjorde kort för respektive vapenslags samverkansmöjligheter och tidsaxlar.

För respektive marinstridskrafters representanter blev det uppenbart att frågan om en svensk-finsk Naval Task Force var av största vikt samtidigt som flygvapnet poängterade en gemensam kontroll av luftrummet som huvudfokus. Alla tycktes vara eniga om vikten av att skapa möjligheter att nyttja varandras baser och gemensam ledning var en gemensam angelägen fråga.

För arméns del ansågs det att tidigare övningar och internationella insatser grundlagt en snabbare process med koordinering och samverkan.

Övningsverksamheten är givetvis prioriterad, det operativa språket visade sig inte heller vara någon stötesten då båda länderna har nyttjat engelska inom internationella samverkanstillfällen.

Carl Haglund (CH) och Peter Hultqvist (PH) kom därefter att dominera scenen..

PH förde fram att en förändrad lagstiftning måste till för att möjliggöra detta föreslagna samarbete. För svensk lagstiftnings vidkommande förbereds nu ett direktiv som skall se över vilka lagar som behöver förändras. Och att det inte är en försvarsallians utan ett försvarssamarbete som nu föreslås. Skillnaden att det innebär en ökad kapacitet men även handlingsfrihet. CH poängterade att eventuella hinder är till för att övervinnas samt att det hela skall ses som ett möjliggörande och inte tvingande lagstiftning för samverkan.

Givetvis kom den ekonomiska frågan upp på bordet och den motades bort med att det inte lär  i det korta perspektivet bli nämnvärt dyrare, men betydligt slagkraftigare och därmed avskräckande. På sikt kan det innebära lägre kostnader inom materielanskaffning och –utveckling.

En egen reflektion kring det arbete som lagts fram och analyserat behov kring den militära förmågan och samverkan borde även kunna ligga som mall för liknande satsning inom det civila försvaret. Mycket riktigt, som Peter Hultqvist anförde mot slutet, är att vi måste satsa på helheten och då även civilsamhället då detta utgör en resurs och stöd för det militära försvaret.

Myndigheter kanske i allmänhet och MSB i synnerhet.

Den kommunala räddningstjänsten, har varit (och är) utsatt för sänkning av förmåga, parallellt med utvecklingen av ett alltmer komplext och delikat/sårbart samhälle.

Sverige består av kommuner, 290 st och kommunen har ansvar för alla som vistas inom kommunens gränser oavsett om det är på genomresa eller fast boende. Riskbild korresponderar kanske inte alltid till kommunens storlek och därmed ekonomisk kapacitet att vidmakthålla en god räddningstjänstförmåga.

Sett över tid har funktionalitet uttryckt i utbildning, varierat. Någorlunda stadga skapades i och med Statens Brandnämnd bildades och utbildning definierades. Ytterligare steg skedde i den riktningen vid Räddningsverkets tillkomst 1986, följt av Räddningstjänstlagen och förordningen från samma år. Nu utvecklades släckteknik, räddning, utbildning m.m. Ofta på initiativ från räddningstjänstpersonal, vilket bejakades och (statlig) delfinansiering av utvecklingsprojekt medförde stundtals stora steg framåt i utvecklingen.

Och nu: En sammanslagning av tre myndigheter (2003), där bl.a. Räddningsverket ingick utmynnade i MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Ny lag dessutom: Lagen om skydd mot Olyckor, LSO.

För att förvärra situationen, en utredning rekommenderade att lägga ned två av de fyra räddningsskolor som drivits av Räddningsverket. De flesta med adekvat inblick i systemet undrade vad som var på färde? I synnerhet som utredaren även erkände att två skolor inte lär räcka för kommunernas behov av utbildning inom räddningstjänstområdet. Detta skulle tillfredsställas genom andra aktörer (?). Här kommer man då in på samhällets ansvar definierat som staten, företrädd av myndigheter. Kostnaderna och att alla skall kunna erbjudas ett likvärdigt skydd. Successivt har kostnaderna vältrats över på kommunerna. Kommunerna är knappast en lämplig mjölkkossa för olika former av entreprenörer att livnära sig på. Samtidigt som det kan bli milt sagt spretigt.

I synnerhet vidareutbildning av anställd personal blir lidande, av kostnadsskäl. Nyligen lade GD, MSB, fram ett utredningsdirektiv, där inledande § ställer i princip frågan om MSB överhuvudtaget skall ansvara för och bedriva utbildning. Jag får en känsla av att detta är tämligen symptomatiskt för myndighetens beteende. Förvisso hade Räddningsverket sina fläckar och upplevdes mot slutet, mer ha fokus på att vara ett transportkommande för internationella insatser, än att stödja räddningstjänst och övrig statlig och kommunal verksamhet inom området. Men, MSBs bidrag kan ännu tydligare beskrivas som en ambition att hålla frågorna så långt ifrån sig som möjligt.

Räddningstjänsten sitter ju i en lite märklig sits, kanske inte unik men ändå: Läggs summor på utveckling i form av utbildning, inköp av ny teknik osv. innebär detta uteslutande en ökad utgift. Något ”pay-back” är sällan förekommande. Utbildning är som bekant en färskvara och kräver näring genom repetition samt att teknisk utrustning kräver underhåll för att fungera. Således är inte dessa två delar att betrakta som engångsinsatser utan det kräver fortsatt budgetutrymme.

Kommunal räddningstjänst är en mångfacetterad verksamhet. Vad som spär på en kostnadsspiral är det stigande antal certifikat som krävs för att få nyttja verktyg. Noterar att MSB nu erbjuder utbildning av instruktörer i motorsågshantering. Givetvis har MSB satt ett pris i form av kurskostnad. Tidigare och vad som skall jämföras med är att utbildning i statens regi totalt sett inte tidigare var ”gratis”, utan resor, lön, uppehälle samt eventuellt traktamente och liknande personalkostnader fick kommunen täcka själv. Men, som sagt kostnaden för utbildningen stod staten för.

Vem som skall betala kan belysas eller ifrågasättas genom en förekommande larmanledning och insats. Gasflaskor i brand i allmänhet och acetylén i synnerhet utgör ett hot. Utan att förlänga genom en gasflasklektion kan jag nämna att skjuta hål (ett par stycken) eliminerar risken med en acetyléngasflaska som bedömts farlig. Riskområdet för en fritt stående acetyléngasflaska, i detta sammanhang, är 300m och att avspärrningstiden runt flaskan är 24 timmar (om man inte skjuter den). Detta har inneburit stor påverkan på samhällets infrastruktur. Räkna gärna på de faktiska kostnaderna att stänga av E4:an eller stambanan eller inflygningen till en större flygplats under 24 timmar.

För att på ett säkert sätt hantera denna situation krävs utbildning, repetitions- samt vidareutbildning. Men, återigen en kostnad för den enskilda kommunen.

Utbildning och vidareutbildning är som anförts kostnader och därför bör en bättre fördelning ske och staten tillhandahålla de generella behov och grundläggande inslag. Myndigheten heter väl ”Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap”, jag undrar fortfarande ett drygt decennium efter tillblivelsen hur man själv har tolkat innebörden i sitt namn?

Hans Björnström,